I går firades julafton här hemma i Lund, på vårt alldeles egna underbara vis. Så fort någon nämner ordet julafton så blir jag fortfarande sådär pirrig och förväntansfull i hela kroppen. Om det är värst eller bäst att få eller att ge, det är dock något jag fortfarande tvistar med mig själv om. Men igår fick jag ta emot de helt perfekta julklapparna - Älskar dig! Skrålandes till Marys Boy Child - något som här i och för sig inte alls förknippas med julen ;) - åt vi oss mätta på det vi gemensamt filtrerat ut från det traditionella julbordet - vi åt alltså det göttigaste!

Iskalla, en av oss med nära sönderfrusna lår som antagit en ton av starkt julrött, återvände vi efter en lång och hård snöbrottning/julaftonspromenad (vilket man föredrar, skillnaden är dock hårfin!) in till tända ljus och Settlers. Jag insåg där snabbt vikten av vete. Tre traditionella Aladdinrövare placerad på mitt bästa spannmålsfält gav mig ett överskott på evigt bräkande får. Jag tackar min lyckliga stjärna, som gav mig en katedral och en motspelare som mer än gärna skeppade får till vart vet jag. Behöver jag säga att segern inte låg i min hand där klockan halv fyra på morgonkvisten!?