Är vägen resans mål?

Tvivel och Tveksamheter. Frågan är när man skall känna efter. Eller om man skall känna efter. Fast frågan är väl snarare när man skall vara nöjd. När man skall få vara nöjd. Allt vi för tillfället gör, gör vi för framtiden. Men det vi gjorde igår, gjorde vi det för idag? Eller var allt vi gjorde då förgäves? Jag är ingen förespråkare av "carpe diem", även om tanken är fin. Jag är för minneskär och tror mig kunna leva på det förgångna. Alltid längtar jag tillbaka till något. Eller så längtar jag efter något jag ännu inte sett. Ännu inte haft.

Ständigt strävande. Ständigt på väg. På väg mot nya mål. Nya drömmar?

Jag vet ju med mig att jag just nu, just precis nu är mitt uppe i något som förr enbart var en dröm. Men nu, när jag väl kommit hit (ända hit?), är tanken någon annanstans. Allt känns som en transportsträcka. En transport mot... lyckan? För är det inte den vi ständigt jagar, ständigt strävar efter att nå? Skulle jag märka den, den dagen jag finner den? Kanske borde den märkas ut, den där lyckan? För kanske har man passerat den, kanske passerar man den var dag. Kanske är den här, här och nu? För visst måste väl vägen vi ständigt vandrar vara mer än vår ständiga transport. Kanske är vägen resans mål?