horisonten känns ouppnåeligt hög ibland

Känslor som ångest, tröstlöshet, samvetskval, uppgivenhet och förtvivlan - stapelvaror hos folk i forna tider - verkar av många i vår tid anses som utrotade. Alltid en ballong i handen, eller är det bara ett önsketänkande? It's not always flowers & butterflies

Inlägget hade fått lite mer kraft om jag hunnit med att publicerad det för ett dygn sen, men kanske är det bättre för alla, inklusive mig, att en mildare variant publiceras i nuläget. Efter gårdagens träningspass, ett funkpass på en nivå etthundra gånger över min förmåga, och en morgonfika med nybakta frukostscones känns allt lite mer överkomligt. Eller är det bara för att det är fredag?

Ett sätt att få veta hur en människa har det är att ta reda på om hon längtar efter fredag eller måndag.

Jag önskar att det inte vore så uppenbart, men det är en liten tröst att jag inte är ensam, tillsammans är man mindre ensam. Dock längtar jag just nu mest av allt till nästa vecka, biljetterna hem är bokade! Hej Lingon, Hej Svamp, Hej Skogen och Vattnet! Det blir fint det