Utan bilder - jag ber om ursäkt, men när man väljer den smaländska varianten "Gratis Internet" sa missar man vissa detaljer. Idag är det förmagan att via kabel hitta en kamera - men lovar ni att ni inte dör, sa skall jag lova det samma!

Vi är nu nyss hemkomna fran en hajk, där vi officiellt har besökt fyra av välrdens ändar. Radioskugga är en given egenskap, samt givetvis att ingen kan höra dig sjunga Lena Ph. Men smaka bara pa namnen Latacunga, Isinlivi, Chugchilan och Quilotoa. Att säga att vi hajkade mellan dessa vore att ljuga alldelses grymt mycket, sa det kan inte ens jag med att göra - de längsta sträckorna har vi tagit med annan transport - stora bussar pa alldeles för sma vägar (där man inser att man är för ung för att dö) eller pa taket av en containerbil (där man ocksa inser att man är för ung för att dö!). Mellan Isinlivi och Chugchilan kan jag ända säga att jag fatt användning för mina rejäla vandringskängor! Yes!

Jag lydde dock inte radet angaende vantköpet, varpa jag saledes inte hade nagra vantar med mig pa vandringen. Jag kan dock med glädje säga er alla att det enbart var sista natten som jag hade behövt dem - att sova inne i minusgrader är ingen favoritsysselsättning för mig... Förvanande var det iaf, att dagtid behöva svettas istället för att frysa. I det här landet händer det väldigt sällan! Men jag kan ända erkänna att det var en besvikelse att fa kustvädret i bergen, och inte där vi hade önskningar om det. Men jag är inte den som klagar pa att behöva plocka fram min solkräm! 
 
Sista vandringsdagen, det villsäga igar, befann vi oss i Quilotoa, den kallaste av de fyra världsändarna. I denna by, kanske just därför som byn finns, finns en 200 meter djup vulkankratersjö. Det var runt denna sjö som vi som slutprov skulle vandra! Vi hade da redan 32km av mycket kuperad terräng i benen och den sista vandringen (10km fagelvägen...) skulle visa sig bli fruktansvärt jobbig! Vi som gick runt har valt att uppskatta den till 20km lang! Att vandra pa bergsryggarna runt sjön var fantastiskt fint, men som sagt jobbigt som attan! Värst var att hela tiden se den lilla smala stig man skulle vandra, längst upp pa bergskammen! Det var ända tur att man da inte visste hur pissjobbigt det skulle bli! Den Birgit 65 ar som man under resan känt sig som, hon blev under den här vandringen Birgit 80 ar. Vi trodde seriöst att vi skulle dö, alla av oss. Som tur var, var det bara vara favoriter i Team Yoca som valde att ga den langa vägen runt - de andra kan anses utröstade i dagens örad!
 
Turen runt sjön brukar ta 6h, enligt var bastanta, men (förlat!) förvanansvärt hurtiga guide. Vi gjorde den pa 4.5h och blev saledes utnämnda till vandrare! Yes! Syftet med rundvandringen är att se ljuset skifta över sjön, vilket det gör pa samma sätt som vädret! Varmt och soligt varvat med iskallt och blasigt - pa en timme i detta landet har man upplevt alla tänkbara väder - det skulle vara nagot för dig far! Att använda uttrycket "Det finns inget daligt väder, bara daliga kläder" haller saledes inte, allt man tar pa sig är nagon gang riktigt daligt! 
 
Värst var en stigning innan vi nadde halvvägs - den stigningen var värre än att bestiga Cotopaxi! Sten i benen och sten i lungorna, jag skall aldrig ner klaga pa en jobbig löparrunda! En liten paus fick vi dock, men inte lunch förrän ytterligare 45 äckligt jobbiga minuter i ett fruktansvärt tempo! Precis innan lunch höll jag seriöst pa att lägga mig ner o dö den tragiska vandringsdöden; med skakande ben kommer man inte langt pa en bergskam! En dubbelmacka räddade mig dock, och andra halvan av rundvandringen gick som en dans!

Att vi sedan, efter den ansträngningen, skulle behöva tillbringa en natt i minusgrader och fruktansvärt skitiga, brunfläckiga lakan, tycket vi inte alls var helt rättvist ;) Jag utnämner saledes den här natten till den näst kallaste, men den överlägset äckligaste! Enda sättet att överleva (även kallat avsluta med ett bra minne!) var att stelfrusen krypa ur sängen kl. 06.00 för att ga upp och kolla pa solnedgangen över Quilotoa kratersjö! Wow!

Surfer girls - for two days! And I love it! Det var helt fantastiskt, sanslöst underbart! Att man var fruktansvärt dalig, det är ju en bitter sanning, men bara känslan att att staende kunna följa en plain wave in mot stranden var bara sa tufft! Detta satt bade en guldstjärna och en guldkant pa veckan i Montañita!

Den senaste veckan har dock varit en känslostorm och vi har nog alla gatt igenom hela vart känsloregister - förväntan och besvikelse, apati och glädjerus, en kansla av att vara uppskattad och och känsla av att bli valdtagen! Som sammanfattning kan vi kalla de upplevelser!

Kusten lämnade vi dock med lite sorg i sinnet, för veckan slutade lika bra som den började! Att vi därellan hade lite svart att halla modet uppe, det skyller vi helt pa vädret - det ligger ju oss Skandinaver varmt om hjärtat! Dagen vi anlände hade vi det finaste vädret de i Montañita sett  pa veckor, sa äntligen fick vi lite sol och värme! Just längtan till sol och värme var de sista tre veckorna vad som höll oss vid liv, sa det var som att bli bönhörd! Eftermiddagen spenderades saledes pa riktigt semestervis; liggandes vid poolen! Bussresan till kusten hade vi överlevt enbart för att bussen vi akte med hade stora Jesus-klistermärken pa fönsterrutorna - har man det kan man köra precis hur man vill!

Att ropa Hej innan man är över bäcken fick sitt straff - de kommande mornarna vaknade vi upp till helmulet och duggregn. Hej Ecuador! En dag räddade vi genom att aka till en annan strand, lite länge söder ut, en strand som enligt var guide alltid skulle vara solig. Hon hade ju nämligen varit där en gang förrut. Förblindade av var sollängtan tog vi en taxi dit och tror ni att det var solig - NEJ, det var det inte! Men har tva smalänningar och en dansk betalt en taxi, sa fullföljer man tanken. Sa i bikini slängde vi oss ner pa stranden och vände vara bleka ansikten mot den molniga skyn. Fyra timmar senare var det tre röda ansikten som reste sig upp! Dagens tips blev saledes: Använd alltid solkräm!

De sista dagarna kände vi solens värme genom molntäcket och solkräm i ansiktet började bli en vana - det var ju det vi önskade av kusten! Vi hade redan kommit sa langt att vi nu kunde skratta at vart apatiska elände som drabbade oss de regniga dagarna och da ansag vi oss klara med det! Det sista dagarna var dessutom da saker och ting skulle ske! Surfing och valsafari stod pa schemat! 

Jag maste än en gang bara fa skriva av mig om hur kul surfningen var! Ett litet tack till Djungelveckan maste här inflikas - för utan att flertalet ganger har sniffat flytande tobak sa skulle upplevelsen att fa saltvatten i näsan ha varit fruktansvärd. Nu upplevdes den enbart som en fräch "Varsagod skölj!" Instruktörerna var underbara och de lyckades att fa en att gang pa gang vända ryggen mot en monstervag, börja paddla, räkna till tre och sedan hoppa - trots att man hade hela munnen full av the Pacific Ocean - och det mina vänner är ett hav som inte smakar gott!

Smaka pa havet slapp vi dock göra under var valsafari, även om vi efter första ögonkastet pa baten trodde att vi och den tillsammans skulle hamna pa havets botten och Havet är djupt! Att ta sig igenom surfvagar med en liten skraltig turkosmald bat var som att än en gang uppleva River Raftig - men den här gangen utan flytväst! Att enbart en av oss blev riktigt sjösjuk var en förvanande lättnad! Vi andra fick faktiskt se tva stora valfenor och ett huvud, dock pa stort avstand. Historierna fran guiden i baten var ju att de tva dagar tidigare varit sa nära valen att de kunnat klappa den - fran nagon annan än firmaägaren har vi dock inte hört samma historia ;) Sa vi är nöjda! Vi avslutade sedan med att göra en Torekov - aka gummibat efter den turkosa baten. Jag maste dock erkänna (med en uns av hemlängtan) att den svenska varianten var grymt mycket tuffare!

Att sammanfatta veckan i Montañita med deras egen slogan "I ♥ Montañita" vet jag inte om jag vill göra... Staden är verkligen en färgexplosion och är till fullo den tropiska kuststad man sett framför sig! Att staden även är Ecuadors party- och knarkstad naggar dock upplevelsen lite i kanten. Att till och fran delta i den fyradygnssfest som pagick var helkul fram till vi rakade bli lite för involverade. Att börja prata med ditresta festande ecuadorianer visade sig bli ett större äventyr än vi trodde :S Men en bra historia blev det iaf! Tyvärr blir en incident som att av en fly förbannad 18-arig Cuenca-kille fa en drink kastad över sig, följd av en spottloska i haret inte alls lika levande i skriftligt format. Men när en svensk tjej vägrar att kyssa en ecuadoriansk kille far hon iaf se hans heta temperament! I ett större perspektiv fick jag även höra att jag, genom att neka honom detta, helt och fullt förstörde hans syn pa svenska tjejer! Sa vänner där hemma - förlat - men ni kan nog numera glömma att bli bemötta som lättfotade ;)

Innan vi nadde kusten spenderade vi tva dagar i Guayaquil - Gangsterstaden! Alla ganster lyste dock med sin franvaro och det hela slutade med att gruppen som helhet blev förälskade i staden! Kanske hängde det ihop med att det var första gangen vi fick se vatten i en stad (Erinnra er nu punkterna pa Listan Över Saker Och Ting Som Kan Dra At Helvete; •Sommarvärme i storstad och •Städer utan vatten) Den stora langa träbryggan Malecoñ ingav en hemtrevlig känsla av Oslos Akkerbrygge ;) Att vandra upp 444 trappsteg, genom en färgglad sagokulle, för att fa se utsikten över staden var helmysigt och gjorde oss alla glassugna. Guayaquil är nämligen Ecuadors största och varmaste stad! Kanske var det därför vi blev sa förälskade!?

Det mest äventyrliga (Detta är ju faktiskt en äventyrsresa!) som hände var att vi blev väckta av en jordbävning kl 06.54! Jag maste faktiskt erkänna att det var en bättre väcking än mitt standard-alarm 06.37! Fragan är nu mest  hur jag ska ta med denna teknik hem! Och da är det inte främst för min egen del ;) Samma panik uppstod dock, som den morgonen i Skane, da vi alla vaknade av ett liknande skalv! Tur var iaf att Heidi, efter Skaneskalvet, innantill lärt sig proceduren fran boken Hur man överlever en katastrofsituation! Enligt till oss nadd info nadde det 6.2 pa richterskalan och kändes över stora delar av Ecuador ;) 

För tva dagar är vi nu tillbaka i civilisationen, närmare bestämt i Quito. Här möttes vi ironiskt nog av det varmaste och finaste värdet vi haft pa 5 veckor. Det om nagot är ett teckan pa att världen är knas! Vi upplevde nämligen den varmaste natten nagonsin - sa underbart och förmodligen den bästa uppladdningen innan vi ger oss ut pa en fyra-dagars-hike i bergen, som enligt guideerfarenhet kommer att vara svinkall! Sa nu är det kanske dags för mig att ta mig i kragen och köpa ett par vantar!? Alla tidigare ganger har man kunnat resonera som att "Detta maste ju ända vara sista gangen vi behövde frysa sa här fruktansvärt!" Alla tidigare ganger har jag haft helfel och nu har jag dessutom fakta som skriker Köp, Köp, Köp i ansiktet pa mig! 

Nu laddar vi för en ny omgang upplevelser - enligt programmet skall vi fa se en stad som tre ganger blivit förstöd och tre ganger blivit ateruppbyggd, vi skall fa uppleva känslan att ga runt en krater sjö och vi kommer att behöva ga upp och ner och upp igen för att kunna ga ner pa andra sidan - det ni! Tur att vi fick en dag i Quito att förbereda oss och get used to the altitude!

Än en gang kan vi använda frasen Back in civilisation! Just nu befinner vi oss i Cuenca - av manga beskriven som Ecuadors vackraste stad - det enda vi har att säga om den är att den ser ut som en Europeisk huvudstad! Och bara det är ju vackert i sig! Här ligger glassbarerna tätt och de är redan testade, vill jag lova! Än en gang är det mora som vinner smaktävlingen!
Vägen till Cuenca var dock inte helt rak, fran Baños tog vi oss med private transport (Thank God! Jag var inte alls sugen pa att tillbringa fyra timmar i en svettig ecuadoriansk armhala!) Destinationen var Guamote - en mycket liten by, som vi enades om enbart var en stad pa torsdagarna. Da är det nämligen Torsdagsmarknad - nagot som vi hoppas att befolkningen och bybefolkningen pa kullarna runt omkring uppskattar. Nagon fantastisk uppskattning i deras ögon sa vi dock inte da vi körde in i staden... Först möttes vi enbart av ett färghav - alla var namligen klädda i de traditionella kläderna; hatt för bada könen, kjolar och sjalar i rosa, grönt och turkost för damerna och röda ponchos för männen! Det var fantastiskt vackert att skada, men tittade man närmare blev man skrämd - tandlösa var de allihopa, allihopa och de hade alla samma apatiskta tomma blick - vi visste först inte om vi vagade ga ur bussen :S
Efter att själva, som de enda turisterna i staden (vi anlände en torsdag, alltsa var det da en stad!), beblandat oss med markadsbesökarna och själva köpt en fruktansvärt manga saker, sa började vi gilla det hela. Det var verkligen sa äkta! Jag inhandlade en kofta - som pa oss skandinaver (jag var namligen inte den enda att köpa detta ting) är en fruktansvärd modell; kort i ärmarna, kort i magen och fruktanvärt bred (den är dock pa oss fruktansvärt snygg som coctailjacka!). Modellen passar dock urbefolkningen perfekt ;)

Det bästa med marknaden var dock att jag blev med hatt! :D
Aktiviteterna i Guamote var bland de bästa och de sämsta; ridningen ena dagen, mountainbiking den andra! Ridningen gjorde fredagen till en av resans bästa dagar! Att jag fick en fruktanvärt trött häst, som var rädd för bade vatten och cyklister, och helst inte ville göra annat än att, som jag, stanna och titta pa utsikten. För det var helt fantastiskt vackert - vilket landskap!
Transporten upp till ridturens start, pa 3800 meters höjd, var ett äventyr i sig! Luften var kall och klar som svensk fjälluft! Som vi nu blivit vana att bli transporterade - pa flaket av en pickup - sa insiterade vi alla pa att fa sitta där även denna gang, trots att de tre chaufförerna alla insisterade pa att vi skulle sitta inne i bilarna. Turisterna far ju dock alltid som de vill, sa sittandes pa flaket, mycket nöjda började vi köra upp pa berget! Nöjda var vi dock enbart salänge det var asfalterad väg - vilket det inte var länge och jag kan tillägga att det just nu är allt annat än regnperiod. Sa fruktansvärt dammig och skitig som jag var da vi hoppade av flaket en halvtimme senare, det har jag aldrig varit ;)
Temat skitigt höll i sig även till nästa dag - Mountainbikedagen! Som vanligt cyklar vi bara down hills! Att da samma morgon vakna av att det praktiskt taget pissregnar, det är inget gott tecken! Regnet höll dock inte i sig, men det gjorde kylan och pa samma sätt som molnen omslöt oss pa väg upp mot Nordkap sa befann vi oss plötsligt i molnen. Men vad finns att göra när man har en cylkel men inga vantar - jo - att sätta sig upp, börja rulla och försöka överleva! Jag har aldrig i hela mitt liv varit sa kall, jag trodde seriöst att fingrarna skulle trilla av - eller att jag skulle börja grata. Men spelar man bara lite ömklig sa far man lana ett par vantar av en gentleman!
När vi väl kom ner, välbehallna, insag vi hur fruktansvärt skitiga vi var - att duscha dagen innan var fullständigt ogjort! ;)

I morgon aker vi vidare till Ecuadors faligaste stad - Guayaquil - men det enda vi hoppas pa är att möta värmen! Natten till idag hamnade nämligen pa tredje plats över resans kallaste nätter och jag är sa trött pa den listan nu!! Tur är iaf att man sedan djungel har en taktik för att överleva dem - knäna till hakan och DON´T MOVE! Kolla även in förra inlägget om en stund - nu skall det kompletteras med bilder! :)

Jag maste bara varna redan nu att detta kommer bli mitt första blogginlägg utan bilder. Jag skäms nagot otroligt att säga det, men jag hoppas pa nagot sätt att det är jag som lider mest av det! Anledningen till detta är att halva gruppen lyckades virusinfektera sina USB-minnen och sina kamerakort pa ett Internetafé i stan, och vi missänker att de även lyckades smitta ner datorern här pa hostlet - sa jag tänker vara sadär överförsiktig, som ni som känner mig vet att jag är ibland! Jag lider med mina vänner i gruppen, men inte tillräckligt mycket för att jag själv vill bli sympatismittad. Som tröst till oss alla, men kanske främst till mig själv sa har jag tagit mig i kragen och börjat skriva bade ä och ö! Vart (se, här hade jag behövt det!) tredje specialtecken far dock vänta nagon vecka innan det dyker upp i mail och blogg - man kan ju inte göra allt roligt pa en och samma gang ;)

Den här veckan känns det dock som att det är precis vad vi har gjort!! Det har verkligen varit en underbar upplevelsevecka - men glöm inte vart ledord - ibland är det faktiskt modigare att säga nej! Hur fräckt det faktiskt varit upptäckte jag inte riktit förrän idag, när jag för första gangen pa fyra veckor pratade med Johan! Det var en fruktansvärt märklig känsla att sitta o titta ut över huvudgatan i Baños och prata med nagon hemma i Bastad! Speciellt när samtalet av nagon anledning handlade om hur vi har det och vad vi har gjort här - när man pratar om det med nagon som inte varit med oss i gruppen gör att det känns sa stort - jag tänker leva pa den känslan ett tag! Tack love för att du far mig att verkligen leva. I love you ♥

Äventyren den här veckan har varit manga - med början pa veckan syftar vi pa Riverraftingdagen, som sa här i efterhand har fatt en guldstjärna i kanten - men om den dagen känner ni redan till det mesta! ;) Den kommande dagen var Canyoning-dagen, nagot som jag med skräckblandad förtjusning sett fram emot! Lyssna bara pa förklaringen att med rep repellera sig ner för ett vattenfall! Fantstiskt! Eller skall man vara sadär fruktansvärt korrekt som man skall vara i en äentyrshistoria, sa skall jag kanske säga att det var fem vattenfall vi pa olika sätt skulle ta oss ner för! Nagra där vattet spolade över dig, andra där vattnet enbart spolade över dig! Det näst sista fallet var den mest fantastiska - en 25 meter hög klippvägg där vattenfallet med en enorm kraft lämnade klippväggen - jag var tvungen att fler ganger pa vägen ner stanna upp o bara titta upp - det var sa fantastiskt fint! Vi klättrade ner som i en gryta, där den nedersta delen av väggen var klippvägg och den översta delen en djungelvägg! Det slog en fram time to time att man verkligen var ute i en djungel o klättrade! That was so A-MA-ZING! Bilder har jag tyvärr inga egna, jag litar helt pa de stjärnor i gruppen som har water proof cameras! Jag maste även passa pa att tillägga hur fantastiskt sexig man känner sig i en vatdräkt (dessa var dock, till var stora glädje inte vata da de delades ut)! Pa vissa ställen haller den in oönskade kroppsutbuktnader, vilket den dock med rage kompenserar genom att de de kvinnliga bärarna utbuktnader som paminner om kroppsdelar de normalt inte alls är ägare av ;) Men efter den kalla canyoningen var vi enart tacksamma för lite extra hud! ;)

Sporrade av den fruktansvärt jobbiga vandringen upp - att efter fyra veckors träningsuppehall äntligen fa känna hjärtat jobba igen, det var en underbar känsla, (Ni ser ju hur jag redan efter 4 dagar börjar försköna vara reseintryck, haha!) beslutade vi oss för att vandra upp pa den stora kullen pa andra sidan floden (i efterhand har vi börjat kalla det berg)! Det var ännu en fantastisk upplevelse - what a day! Jag älskar de dagar som kallas "a day of"! Att i tva timmar svettas i uppförsbacke var även det efterlängtat! Och vilken vy vi fick som utdelning! Molnen som hela dagen legat runt vulkanen Tungurahua, pa motsatt sida dalen, försvann när vi nadde toppen! Vi var helt enkelt tvungna att lägga oss pa rygg o bara njuta! Det fattades bara att det skulle vara en open road en stjärnklar natt, sa hade det verkligen känts som hemma - nu fick vi dock nöja oss med att betrakta samma tragiska vitklöver som växer pa vara ängar där hemma! Upprymda av var egen hurtighet tog vi riktligt för oss av dagens efterrätt - danska pannkakor med glass, frukt, choklad och kolasas! Veckan i Baños har varit en orgie i mat och efterrätter, det blir nämligen sa da vi lagar var egen mat med en mycket generös budget! ;)

I mandags var det dags för aktiviteten vi alla längtat efter - Paragliding för gruppen som inte kan prata spanska! (Där till räknas givetvis fortfarande jag!) Det trakiga var dock att jag hört regnet mot rutan hela natten och när vi at frukost i penthouset sa var molenen sa tunga sa tunga och lag langt ner över bergstopparna. Med andra ord var det mer paragua-väder än paraglidväder! Vi smet ända iväg till paraglidkontoret och fick en safteygenomgang - tyvärr sa innehöll även den en liten avradning fran att aka upp till the spot pa morgonen, eftersom vädret var sa pissigt som det var. Han trodde dock att det skulle bli fantastiskt mycket bättre framat dagen och han bokade saledes en date med oss pa eftermiddagen! Yeay!

Efter lunch hoppade vi iaf in in paraglidingbilen och akte, lite miserabla till mods igenom duggregnet, ut ur stan! Och ju längre bort vi kom, desto bättre sag vädret ut! Och da han plötsligt stannade bilen mitt i en backe och bad oss hoppa ut, sa sag det riktigt fin ut! Vi fattade dock inte riktigt att det verkligen var detta som var platsen - i vissa fall kan man verkligen känna att man är pa rätt plats pa rätt tillfälle - sa var inte fallet, men med paklistrat gott mod hoppade vi ur bilen! Platsen visade sig vara en sluttande äng - mattlig sluttning ner till den skumpiga vägen, sedan var där bara ett stup! Nu började vi inse att detta kanske trots allt var platsen!

Väl uppe pa toppen av kullen blev vi alla utrustade med var sin Old School flygaroverall! Det är en fascinerande känsla hur  dina kläder paverkar din självuppfattning - i denna outfit kände vi oss alla fruktansvärt efterblivna och det enda vi verkligen kände för att göra var att sitta pa marken med utsräckta ben! Den enda information som guiden hade om oss var enbart förnamn och vikt - sa han var nog inte sa förvanad över vart uppförande ;) Det kändes dock betryggande att veta att världen skulle fa veta min aktuella vikt om de skulle behöva göra en försvinnandeanmälan via Interpol.

Da vi startade i viktordning (av nagon anledning var lättaste man först ut!) var jag tredje man ut. När man spände pa sig den fruktansvärt konstiga och oformiga ryggsäcksstolen kändes det lite högtidligt. Sedan var det vara att ta de inövade stegen fram och tillbaka och sedan rusa fram över kullen - och det var verkligen en fantastisk känsla när fallskärmen lyfte av sa enkla medel som nagra steg och en löparsträcka! Sen njöt jag bara under de 15 minuter man fick i luften! Awesome! Framför oss hade vi vulkanen Chimburazo, till höger Tungurahua och bakom oss Cotopaxi! That is just a hell of a view! Vindförhallandena var inte de bästa, men vi var alla bara glada över att fa komma upp i luften - det var sa härligt! Flygturena var lite som rysk roulette - jag fick väl kanske inte den bästa, men nog den längsta och jag var den enda som fick lyfta pa benen för att inte sparka en gris i huvudet! Heidi var dock den som fick landa i koskit! Sa vi fick alla lite av varje! Men shit sa häligt det var!!

Den efterkommande dagen var mountainbikedagen - det innebär i detta land att man enbart cyklar down hills. Pa led cyklade vi till den ena aktiviteten efter den andra (det enda som saknades var varsin reflexväst!) First stop was Swingjump - och hall nu i er, för det är nu som vart ledord verkligen kommer till pass! Nagra dagar tidigare hade jag och Heidi bevittnat en Swingjump fran en annan bro - och det sag helt fruktansvärt livsfarligt ut! Jag som tillochfran varit livrädd för detta hopp/fall/swing (kalla det vad du vill) insag nu att jag med min sönderskurna rygg kanske inte borde göra det! För att fa vatten pa min kvarn (Yes!) mailade jag hem till far min för en radförfragning. Och kan ni gissa - jag blev avradd fran att hoppa ;) Sa med dessa fakta tog jag ett vuxet och moget beslut att inte hoppa! En ganska stor del av mig ville dock hoppa när vi väl stod där pa bron, och folk, en efter en tog steget och upplevde bade fruktan och en fruktansvärd glädje! Sahär i efterhand kan jag dock leva ganska gott med mig själv trots att jag inte gjorde det! Man kan ju inte göra allt roligt pa en och samma gang ;)

Cykelturen slutade i närheten av vattenfallet Pailon del Diablo! Än en gang maste jag fa uttrycka mig i samma termer - fy fasiken sa fantastiskt vackert det var! Den första titten fick vi, fem och fem, fran den mycket gungiga och svungiga hängbron, som enligt stora skyltar enbart skulle halla för fem personer at gangen - undrar vilka personer de har räknat med!? Och undrar vilken riskfaktor de anvander - gäller det allmänheten är jag ju fran kursen i Icke-Joniserande stralning van vid en riskfaktor 50 - kanske var det därför som jag inte alls var rädd!? ;)

Vi klättrade och kröp sedan upp till toppen pa fallet - lite blött och lite kallt, men det är ju inget som vi längre är rädda för! Vardagsmat skulle jag snarare kalla det! Vattenfall är dock nagot som vi aldrig kommer tröttna pa ;)  Jag hoppas att bilderna pa nagot sätt kan göra det rättvisa, för äntligen fick vi some fucking water! ;)

I morgon lämnar vi lyxstaden Baños för mindre civiliserade platser - värst är det nog för mig som vant mig som efter den här veckan vant mig vid Internettillgang! Men marknader och hästar tror jag ska kunna fanga mitt fulla intresse - vi har ju bara sett hur läderburkerna i den här staden har fangat allas intresse! Jag kan säga att jag är inte den enda som aker härifran med tva nya läderväskor! De är sa fantastiska! I´m in love - men det krävdes ända ett Anna-köp innan de verkligen var mina! Nagra vändor in och ut i butiken senare hade jag dem dock i min ägo! I morgon är det marknadsdag - sa jag tror att jag ska överleva!