Underbara helgen spenderades under ett träd. Undan för undan som timmarna förflöt förflyttade vi oss inte många meter - vilket enligt oss väl motiverades av det ena vuxeninfluerade citatet efter det andra: 'Det var ju så mycket fläng förra helgen' och 'Den kommande veckan kommer att bli så hektisk'. Skönt tycke vi och låg stillsamt kvar där vi låg. Att jag dock i sann och trogen nördanda var tvungen att leka av mig lite med min nya telefon - en Sony Ericsson såklart, väl motiverat med citatet 'lagd Stenvall ligger'. Av den anledningen fanns det inte många tänkbara modeller och enbart ett varumärke att botanisera i, dock var inte beslutsångesten för den delen helt icke-närvarande. Det där med att verkligen välja är ju inte Annas starkaste sida, som någon fint kanske skulle uttrycka det ;) Dock kan jag erkänna, att väl vald och någorlunda färdiglekt så är jag sådär fantastiskt superlöjligt nöjd med mitt val!

För mer än en vecka sedan, närmare bestämt förra söndagen, klev vi, fult dykutrustade och nyss av instruktören tagna i hand på att vi erhållit var sitt OWD-certifikat, upp ut vattnet på Ön i Malmö. Gud vilken känsla! Efter förra sommarens kajakincidens (ja, ni få icke-priviligierade som var där förstår vad jag menar!) trodde jag aldrig att jag skulle kunna behålla lugnet under vattnet - kanske är det just faktorn att jag i dykningsfallet faktiskt kan andas trots att jag befinner mig 10.5 meter under havsytan. Ja, det är än så länge djuprekordet jag innehar!

Och just känslan första gången man drog det där första undervattensandetaget - just det andetaget jag hade bävat lite (läs mycket) inför hela de 2 dagarna efter att vi bestämt oss för att vi nog skulle lära oss att dyka, tills att vi faktiskt låg där på Dalbybadets poolbotten - det var helt magiskt! Jag kommer aldrig glömma känslan! Att det sedan fanns andra moment som tyckes innehålla betydligt mindre magi, det skall jag inte sticka under stol med. Momentet ta på och av apparaten under vatten - vilket ordagrant innebär det nyss skrivna - således att knäppa av sig västen med den fastspända tanken och all övrig utrusning, för att sedan knäppa på sig den igen. För en av fyra såg det lätt och smidigt gjort ut; och det var för instruktören. Vi övriga nybörjade tillbringade nog 10 minuter ryggliggandes på poolens botten, med fötterna i ytan och ett krampaktigt bett om luftmunstycket. Jag var galet glad att jag inte var först ut!

Först ut var Johan.
Jag straffades dock direkt för att jag, i mitt cykloptunnelseende ensamhet, skrattade gott åt min uppochnersvävande älskling. Ett litet flin och ditt cyklop är på nolltid helt fyllt med vatten - dock kan jag garantera att det blev en och annan fylld mask även under mitt försök att ta på apparaten. Ingen skadeglälje på botten alltså!

På botten däremot, om vi talar om den på 10.5 meters djup i Malmö, kan man glatt (inte skrattandes) betrakta tre GB-glassgubbar i givakt och ett par uppochnedvända gummistövlar - undrar om där under är någon som försöker ta på sig apparaten ;)

Helgen fyra utomhusdyk resulterade i en ackumulerad bottentid på 3h 25 min.
När vi ackumulerat ett dygn skall vi fira ;)

Landet

Att nå just denna del av landet var ett av helgens stora mål, för det är inte alltid man väljer att lämna om man kan det. Att befinna sig här och var är ibland vad jag mest av allt önskar! Helgen bjöd dessutom på en dos stadsliv i form av Jönköping stad, närmare bestämt hos min vackraste Heidi. Tänk att vi kunde sitta på piren i vår hemstad och minnas att vi året innan levde vår dröm, den som vi sittandes just där på piren hade drömt om år tidigare. För precis ett år sedan satte vi vårt nuvarande kissa-på-hög-höjd-rekord: 4000 meter, det ansåg vi var något att dagen till ära minnas! Vi tog även i med hårdhandskarna och gav oss frivilligt iväg till ett arbetsläger, där vi av erfarenhet visste att vi ett tag skulle bli behandlade som slavar, för att sedan rikligt belönas med nygräddade och välformade knäckebröd i överflöd, tillsammans med smör och ost, såklart även de i överflöd. Knäckebak i sin rätta form, enkelt!

Och trots att det var i en Småländsk del av landet vi befann oss, så fortsatte levenet i lyx och överflöd. Att välkomnas hem med en smygpremiärskräftskiva (vilket av en Stenvall helt och hållet legaliserades tack vare att intaget bestod av fjolårets kräftfångst - allt för att både vi och frysboxen skulle komma i form till årets riktiga kräftpremiär!) kan inte beskrivas med annat än lyx. Överflöd, i dubbel bemärkelse, bjöds det på på söndagen. Att starta dagen med ett morgondopp var något jag i veckan drömt om, så när chansen på söndagen bjöds gick det inte att säga nej - inte ens då det var ett av sommarens värsta ösregn som väckt oss tidigt den morgonen. Nämnas bör även att sjön ligger inom cykelavstånd från sängen, varpå ett dopp i det blå (eller snarare den morgonen: det grå) ej var en nödvändighet för att kunna kalla sig genomblöt. Att det dock var varmare i sjön än i regnet och snålblåsten på land, gjorde än en gång doppet till en dröm! Sammanfattnings är detta något jag (inte varmt, men ändå) vill rekommendera, om så bara för att få hälla ur en ansenlig mängd vatten ur gummistövlarna - det mina vänner är ren njutning!

Överflödet materialiserade sig sedan i form av kantareller i skogen, och som en sann Mormor och/eller Farmor, lämnar jag inte skogen, trots ösregn, snålblåst, skoskav, myggbett och hemlängtan, förrän var enda svamp var plockad! Tur att jag fick hjälp av min underbara Johan - annars hade jag nog traskat runt i den delen av landet än idag.

En apatisk timme förflöt i hemmets vrår efter jobbets slut, vad jag skulle ta mig för var inget jag framför mig såg. Att göra en favorit i repris för att utnyttja den lediga tidens soliga timmar kändes som en nödlösning. Tanken slog mig då, att jag om jag hade varit på den plats på jorden jag kallar hem, hade jag vandrat ner till bryggan så som jag gjort thusen thusen gånger förut men fortfarande älskar. Efter denna insikt packade jag Ahnstedt med en kanna kaffe och en liten sliten handduk och gjorde en favorit i repris genom att cykla till Lomma Beach!

Väl där fick jag dagens dopp - således inget morgondopp, men väl ett kvällsdopp framför den stillsamt nedåtgående solen. Vad som sedan fick mig att släppa havet med blicken och börja vandra mot land var den uppdruckna kaffekannans innehålls vätskedrivande effekt - på något sätt hade den upplevda vätskemängden uppskattningsvis fyrdubblats. Situationen var således ohållbar ;)

Vägen hem kantades, liksom vägen dit hade gjorts, av mogen spannmål från ett urval av våra fyra sädesslag. Jag var tvungen att stanna till (och då inte enbart som ett försök att svalka av mig den värsta svettchocken), framför en böljande åker av moget korn. Säden där viskade ett budskap jag var tvungen att ställa mig i åkern för att uppfatta - tänk så mycket man i bil skulle missa!

Jakten på det i drivved byggda fortet startade i söndags - det blev ett intensivt sökande i Silvergrottor och i till synes bottenlösa, men definitivt gröna dammar. Men utan någon som helst förhandsinformation lyckades vi inte, trots sökande såväl högt upp som lågt ner, finna något Nimis. Till allas vår tröst sällskapade vi på tåget tillbaka till Lund med två, från början obekanta typer, som villigt erkände att de, såväl som vi, inte lyckats finna det beryktade Nimis trots idogt sökande. Efter ett sådant erkännande och en efterföljande pratstund kunde vi inte längre kalla dem obekanta, utan benämner dem numera som våra två första tågvänner.

Under Jakten på vandrade vi över sten och under sten och kändes oss som inget annat än Frodo och Sam; jag (och min under denna årstid konstanta piggfaktor) identifierade mig naturligtvis med rödhårige och fege Sam. Men till mitt försvar så är ju inte Frodo så häftig han heller ;)

Äventyret slutade inte, som ni nog har förstått, vid Nimis. Det slutade däremot med fyndet av Skära Bergen, inte något dåligt slut för någon med piggfaktor ;)