Får man ta tillbaka det jag igår spånade om att komma tillbaka till vardagen och göra något konkret. Idag känns allt enbart otroligt, inte med minsta roligt, meningslöst. När vi stegade in på Fysicum idag kändes det som vi aldrig lämnat det, borde inte en hel sommar sätta några spår!? Fast efter en skriven mening ångrar jag ju mig alltid, för helt som vanligt var ju inte, vi var väldigt många färre än sist. Skaran tunnas ut...

Kanske skall jag inte dra allt för stora växlar redan efter första dagen, jag antar att man så småningom förlikar sig med tanken och kanske tillslut även finner någon glädje i detta. Men just nu, med en matteföreläsning i flervariabelanalys i färskt minne, känns inte detta som mitt livskall. Undrar var man skall lägga ribban på nöjdhetsskalan?