Att köa utanför ICA en fredagsmorgon satte en distinkt pentionärsstämningen på dagen och att havsdoppet tog sin lilla tid var då föga förvånande. Inga bomber eller ens dykningar förekom, och då havet var alldeles stilla kunde man doppa sig helt i sin egen takt, vilken den dagen var långsam. Alternativet hade annars varit att i sakta mak, med stöd av den långa ledstången utmed bryggan, steg för steg förflytta sin blekfeta lekamen ut i havet. Vi sparade den varianten till det redan nu påtänkta morgondoppet.

En kortkort hundrunda hans med innan lunchen skulle intas på Sand (Tusen tack Maria för en galet gudomlig lunch ;) ) För att kompensera den lyxlunchen pallades det och provsmakades det en handfull äpplen (Båstad har förstått grejen med att plantera träd som bär frukt på stadens allmäninngar!) Här var vi dock inte de enda provsmakarna utan änderna utmed stranden fick också sitta med i panelen och säga sitt, dock fick de inte yttra sig om den godaste sorten ;) (Känner ni hur pensionärsandan stiger!?)

Lördagen började som bestämt med ett morgondopp, mycket väl medvetna om i vilken anda detta skulle ske i! Dock var vi inte de enda som tänkte så; och tro det eller ej, men pensionärerna hoppade utan minsta tvekan ner i det dödligt kalla vattnet medan vi stod i sanden med tanken "Vi måste ju inte bada..." Undrar om man på ålderns höst känner sig så nöjd med det förflutna att man utan minsta tvekan tar risken att döden dö...!?