Den första nyhet man på morgonen vaknar till är publicerandet av resultaten från en vetenskaplig studie (jag funderar på om jag måste ange källa på det här!?), som visar att för att lyckas med en viktnedgång måste man dra ner på antalet kalorier. Glöm GI, Atkins, Stenålderskost; på vilket sätt man minskar sitt kaloriintag har ingen betydelse!

Jag, däremot, funderade snarare på vad som hänt under natten och på vilket århundrade jag vaknat upp på... Vad jag minns har energiprincipen i sin nuvarande form varit känd sen 1842, och dess idéer lades fram redan av de gamla grekerna. Differensen mellan energi in och energi ut upphör inte av någon, om än möjligen önskvärd, anledning att existera.

Nästa chockvåg kommer sedan med morgonens andra stora avslöjande; sanningen om den odlade laxen:

Detta leder således till att haven riskerar att fiskas ut för att producera foder till laxodlingarna, vilka sedan skall göda oss toppredatorer. Att man kan diskutera industrialiseringen av livsmedelsproduktion förespråkar jag, dock inte här och nu, jag tycker att vi matats med nog ny information så här på morgonkvisten.

Vad som däremot bör diskuteras är vilket ansvar vi konsumenter har, för vad som slutligen styr detta är tillgång och efterfrågan. I tv-studion stod en uppgiven reporter och beklagade sig över larmen som under den senaste tiden ramlat in, larm som gjort att vi nu inte längre kan äta torsk, och tydligen inte heller odlad lax! Kan man kräva av konsumenterna att de har kunskap om detta, och att man således tar hänsyn till det?

Jag undrar däremot lite när vi ska vakna upp och inse att vi måste ta ansvar för våra ageranden. Vi kan inte ta för givet att vi ska kunna ha konstant tillgång på allt vi önskar inom armlängds avstånd. Vi har bara ett jordklot, även om de flesta av verkar tro att det finns en konstant tillgång på klot, på armlängds avstånd. Att man således, när man står i sin lokala mataffär, är påläst och har en viss kännedom om hur maten produceras samt att man någon gång ibland tar ett aktivt beslut tycker iaf jag är något man kan begära!

När vi nu inte längre har kunskap om hur man fångar, jagar eller odlar sin egen mat, tycker jag att vi, var och en, har ett visst ansvar att ha kunskap om hur det vi idag äter har producerats! Sen skall jag erkänna att jag inte är Guds bästa barn när det väl gäller, men jag tycker ändå att man kan begära en viss eftertänksamhet, och en viss kännedom att livsmedel inte heller kan uppstå ur tomma intet, och att vi är enormt lyckligt lottade som kan stå i stormarknaden och välja mellan minst femtioelva olika middagsalternativ.

Att våra liv nu kommer att krascha när vi inte längre kan ha lax på vardagsmiddagsbordet kanske kan få oss att se att allt under solen är ett, och att vi inte längre kan få allt man pekar på.