Rundan igår gick tyvärr riktigt superkass! Inte nog med att det gick sakta, jag fick även kanonont i mina vader. Det hela slutade med en megakramp i höger vad och jag kunde inte göra annat än att lägga mig på en parkbänk o titta upp i skyn. Hade jag inte haft något mål med rundan så hade jag kunnat ligga där o titta hur länge som helst, det var precis som om molnen ville säga mig något...


Jag kanske inte ska ge mig in i en kamp med det omöjliga!?