Utan bilder - jag ber om ursäkt, men när man väljer den smaländska varianten "Gratis Internet" sa missar man vissa detaljer. Idag är det förmagan att via kabel hitta en kamera - men lovar ni att ni inte dör, sa skall jag lova det samma!

Vi är nu nyss hemkomna fran en hajk, där vi officiellt har besökt fyra av välrdens ändar. Radioskugga är en given egenskap, samt givetvis att ingen kan höra dig sjunga Lena Ph. Men smaka bara pa namnen Latacunga, Isinlivi, Chugchilan och Quilotoa. Att säga att vi hajkade mellan dessa vore att ljuga alldelses grymt mycket, sa det kan inte ens jag med att göra - de längsta sträckorna har vi tagit med annan transport - stora bussar pa alldeles för sma vägar (där man inser att man är för ung för att dö) eller pa taket av en containerbil (där man ocksa inser att man är för ung för att dö!). Mellan Isinlivi och Chugchilan kan jag ända säga att jag fatt användning för mina rejäla vandringskängor! Yes!

Jag lydde dock inte radet angaende vantköpet, varpa jag saledes inte hade nagra vantar med mig pa vandringen. Jag kan dock med glädje säga er alla att det enbart var sista natten som jag hade behövt dem - att sova inne i minusgrader är ingen favoritsysselsättning för mig... Förvanande var det iaf, att dagtid behöva svettas istället för att frysa. I det här landet händer det väldigt sällan! Men jag kan ända erkänna att det var en besvikelse att fa kustvädret i bergen, och inte där vi hade önskningar om det. Men jag är inte den som klagar pa att behöva plocka fram min solkräm! 
 
Sista vandringsdagen, det villsäga igar, befann vi oss i Quilotoa, den kallaste av de fyra världsändarna. I denna by, kanske just därför som byn finns, finns en 200 meter djup vulkankratersjö. Det var runt denna sjö som vi som slutprov skulle vandra! Vi hade da redan 32km av mycket kuperad terräng i benen och den sista vandringen (10km fagelvägen...) skulle visa sig bli fruktansvärt jobbig! Vi som gick runt har valt att uppskatta den till 20km lang! Att vandra pa bergsryggarna runt sjön var fantastiskt fint, men som sagt jobbigt som attan! Värst var att hela tiden se den lilla smala stig man skulle vandra, längst upp pa bergskammen! Det var ända tur att man da inte visste hur pissjobbigt det skulle bli! Den Birgit 65 ar som man under resan känt sig som, hon blev under den här vandringen Birgit 80 ar. Vi trodde seriöst att vi skulle dö, alla av oss. Som tur var, var det bara vara favoriter i Team Yoca som valde att ga den langa vägen runt - de andra kan anses utröstade i dagens örad!
 
Turen runt sjön brukar ta 6h, enligt var bastanta, men (förlat!) förvanansvärt hurtiga guide. Vi gjorde den pa 4.5h och blev saledes utnämnda till vandrare! Yes! Syftet med rundvandringen är att se ljuset skifta över sjön, vilket det gör pa samma sätt som vädret! Varmt och soligt varvat med iskallt och blasigt - pa en timme i detta landet har man upplevt alla tänkbara väder - det skulle vara nagot för dig far! Att använda uttrycket "Det finns inget daligt väder, bara daliga kläder" haller saledes inte, allt man tar pa sig är nagon gang riktigt daligt! 
 
Värst var en stigning innan vi nadde halvvägs - den stigningen var värre än att bestiga Cotopaxi! Sten i benen och sten i lungorna, jag skall aldrig ner klaga pa en jobbig löparrunda! En liten paus fick vi dock, men inte lunch förrän ytterligare 45 äckligt jobbiga minuter i ett fruktansvärt tempo! Precis innan lunch höll jag seriöst pa att lägga mig ner o dö den tragiska vandringsdöden; med skakande ben kommer man inte langt pa en bergskam! En dubbelmacka räddade mig dock, och andra halvan av rundvandringen gick som en dans!

Att vi sedan, efter den ansträngningen, skulle behöva tillbringa en natt i minusgrader och fruktansvärt skitiga, brunfläckiga lakan, tycket vi inte alls var helt rättvist ;) Jag utnämner saledes den här natten till den näst kallaste, men den överlägset äckligaste! Enda sättet att överleva (även kallat avsluta med ett bra minne!) var att stelfrusen krypa ur sängen kl. 06.00 för att ga upp och kolla pa solnedgangen över Quilotoa kratersjö! Wow!