Att Lund skulle kunna kännas som en fjällby trodde jag aldrig var möjligt!

Men livet lyckas ju ständigt göra en förvånad

För jag kan inte sluta le, trots att man är nära att dö av en hostattack vareviga gång! Att få halka, slira, glida eller rulla runt i staden dessa dagar! Tänk vad lite snö kan göra för en liten individ som mig. Jag hoppas att många av er där ute känner exakt likadant! Fast det är ju inte utan ett litet sting av längtan till fjällen som man gör detta - men vad är mer mänskligt än mycket vill ha mer!?

För trots att det varit många dagar med blåa naglar och snö i nacken och många nätter deep down under filt, filt, täcke och pyjamas, såväl hos mig som hos min vän, så ler jag ändå när jag vaknar! This is amazing!

För inget lockar fram min äventyrslust så mycket som fantastiskt (dock odefinierat) väder:

-Hej, sa Sniff. Jag har hittat en alldelse egen väg. Den ser farlig ut.

-Hur farlig, frågade mumintrollet.

-Jag skulle närmast säga enormt farlig, svarade det lilla djuret Sniff allvarsamt.

-Då måste vi ha smörgåsar med oss, sa mumintrollet!

Jag har just fått hjälp på traven med att berika mitt liv!