En apatisk timme förflöt i hemmets vrår efter jobbets slut, vad jag skulle ta mig för var inget jag framför mig såg. Att göra en favorit i repris för att utnyttja den lediga tidens soliga timmar kändes som en nödlösning. Tanken slog mig då, att jag om jag hade varit på den plats på jorden jag kallar hem, hade jag vandrat ner till bryggan så som jag gjort thusen thusen gånger förut men fortfarande älskar. Efter denna insikt packade jag Ahnstedt med en kanna kaffe och en liten sliten handduk och gjorde en favorit i repris genom att cykla till Lomma Beach!

Väl där fick jag dagens dopp - således inget morgondopp, men väl ett kvällsdopp framför den stillsamt nedåtgående solen. Vad som sedan fick mig att släppa havet med blicken och börja vandra mot land var den uppdruckna kaffekannans innehålls vätskedrivande effekt - på något sätt hade den upplevda vätskemängden uppskattningsvis fyrdubblats. Situationen var således ohållbar ;)

Vägen hem kantades, liksom vägen dit hade gjorts, av mogen spannmål från ett urval av våra fyra sädesslag. Jag var tvungen att stanna till (och då inte enbart som ett försök att svalka av mig den värsta svettchocken), framför en böljande åker av moget korn. Säden där viskade ett budskap jag var tvungen att ställa mig i åkern för att uppfatta - tänk så mycket man i bil skulle missa!