Behovet av att bejaka sin Kulturtant+Ernst Kirchsteiger-sida är tydligen, såväl som tydligt, olika stor och stark hos oss människor. När solen en köldslagen lördag i oktober behagar att visa sig, vill jag inget annat än att visa mig för den! Att således luska och lirka och så smått övertygstala den ena delen i vår duo att just köpa en duo och sedan med tåg och buss ta sig ut till den smått trolska och alldeles underbara Wanås slottspark.

Ernst Kirchsteiger-gener i överflöd eller inte, upplevelsen är storskalig. Jag kan inte annat än älska de i naturen väl dolda konstverk och skapelser som man bland de fallna boklöven bokstavligt trillar över. Eller glider över, vilken även förekom!

Det bästa av allt är dock interaktionen människa-konstverk. Utan att få skrattkramper i magen kan jag inte tänka på känslan att springa runt, runt, runt på en stor roterande skiva infälld i ett parkettgolv av dimensionen enormt! Eller att lite småfilurigt glida över en metallic-grön sten i metall. Eller att försöka ta sig upp i en gunga som garanterat hänger på tok för högt upp. Eller att äta precis sådär lagom många (=många) Ballerinakex på en bänk i solen - ibland är det fantastiskt att hänge sig åt sin kulturtantiga sida!